HBQTopia

Hej Hej!

Då var KiWi äntligen tillbaka och veckans tema är mobbning. Detta är något jag verkligen kan och växt upp med, så detta kan bli ett bölande inlägg (för min del då alltså)

Vad anser du om mobbning?
Ja, personen som anser att det är okej med mobbning är inte värd en smula på en brödskiva ens! Det var väl kort förklarat vad jag anser om mobbning. Om jag nu ska gå djupare in på det så anser jag att mobbning bland det värsta man kan utsätta någon annan för. Det sätter spår i ens liv som inte går att reparera.
Varför tror du det är så mycket mobbing i skola, på jobb, internet osv?
Människan är som ett rovdjur, plågar sina byten. Det låter hemskt, det är hemskt. Idag lever framförallt ungdomar på media, och upptäcker man någon som inte går efter the ”grand design” så blir personen ett lätt byte. Det skall vara okej att vara annorlunda, men sticker du ut för mycket så blir du ett offer. Vissa mobbare ser för stark potential i framgång hos någon annan, då är det avund som leder till mobbning.
Mobbning är vanligt för att många mår väldigt dåligt själva, och en människa som mår dåligt brukar se mobbning av någon annan som den första och största utvägen till ett bättre liv.

Jag ville bara passa in, här på bilden är jag 14 år och har nyligen börjat 8:an på Järnåkra skolan i Lund. Jag fick i flera år höra hur ful och äcklig jag var under min skoltid. Jag till och med såg medvetet till att jag var "äcklig" ett tag, för då kanske ingen ville röra mig. Jag fick länge länge höra hur ful och äsklig jag var.

Hur långt ska det gå innan mobbningen stoppas?
Långt tyvärr, och mobbning kommer nog inte stoppas, som jag sa innan det är för många som lever på mobbning. Det är till och med vanligt med mobbning hos djur. Så är det något som är naturligt korrekt? Det kan jag inte ge svar på eller ens argumentera för. Jag får ont i hjärtat när jag tänker för mycket på mobbning, det tar mig tillbaka till mellanstadiet då jag började bli mobbad.
Har det redan gott för långt gällande mobbning? 
Ja, som sagt och längre kommer det nog gå.

En bit av Järnåkraskolan i Lund, som det i alla fall såg ut på min tid.
Matsalen är envåningsbyggnaden. Här gick jag (6(språk)) 7-8:an

Har du vittnat/varit med om någon som varit öppen gay och blivit mobbad? 
Jag själv!
– Men det var först i gymnasiet som jag var öppet bi och blev mobbad. Innan dess var det bara en ”hunch” som folk hade. Allt började i mellanstadiet, eftersom jag älskade Spice Girls så var det givet att jag var bög. Folk låtsades vara mina kompisar, gav bort Spice Girls prylar, som de sen skrek och gormade att de skulle ha pengar för.
”Du ska betala ditt missfoster” – ”Bögjävel”.
Ja, det är knappt lönt att fortsätta, jag tror ni hänger med.
Jag till och med ställde upp för några tjejer i lågstadiet (de gick i 2:an, jag i 5:an). De behövde en 5:e medlem när de skulle vara Spice Girls, jag ställde upp som ”Victoria” även om hon va den jag gillade minst.
Detta skulle jag ju dock aldrig ha gjort. Här började helvetet på allvar.
Året efter ställde jag upp på samma scen, ensam. Jag hade tränat och tränat, jag skulle ställe upp och sjunga Cajsalisa Ejemyrs låt ”Han är min” men jag hade bytt ut Han till Hon.
Jag sjöng till den instrumentala versionen, men den hade ju körröster. Några utav de som var mina värsta mobbare stod och skrattade, men jag bara log åt dem. För jag visste att jag var awsome, dessutom så hade jag bästa rösten på skolan.
Efter extrema applåder osv gick mobbningen till nästa nivå, jag hade ju sjungit han är min påstod sig denna mobbare och skrattade. Han fick med sig ett flertal personer som höll med honom (de vågade ju inget annat).
Vad människan gör idag skiter jag i, men han ser ut att vara nästan tio år äldre än jag. Makes me feel a bit good about myself :p.
I gymnasiet så var där 3 andra killar som var gay (what I know of) ... Varav ingen blev utsatt (de var ju inte öppet gay/bi), jo killen jag kysste blev utsatt! Mer om det nedan
När du gick i skolan hade du kommit ut då?
Beror på när jag gick i skolan. När jag gick i gymnasiet kom jag ut, eller jag kom väl egentligen aldrig ut. Jag berättade för mitt x i ren test att jag trodde att jag var bisexuell. 5 min senare visste 10 personer det, 1 timme senare spottade folk på mig. Jag gick därför fram till första personen jag visste var bög och kysste honom framför hela skolan, stackaren fick det inte helt lätt sen. Men han sket väl i vilket typ :)
”I freaking don’t care that you spit on me, I’m stronger then you anyday” var min tanke och förmodligen hans också.
Blev du utsatt för mobbning?
Det kan man ju lugnt säga!
Högstadiet: Vid ett tillfälle samlades 8 personer i en ring runt om mig, spottade på mig puttade in mig i någon annan människa som sen skrek och frågade vad jag sysslar med ”bögjävel”. Jag fick panik och skulle slå mig ut ifrån ringen till slut. Vem fick skulden på våldsamhet? Jo jag! Det var ingen som ställde upp och sa: Det var dem som tryckte Kevin in i en ring tills han fick panik.
Vid ett tillfälle snodde jag sömntabletter ur mammas medicin skåp, jag tog 3 sömntabletter i hopp om att ta livet av mig i skolan. Jag vaknade upp hos sjuksyster. Jag högg tillbaka vid ett tillfälle mot en som mobbade mig ang. Spice Girls.
”Men du är ju stort Backstreet boys fan, så vem är det som är bög egentligen? Jag för att jag avgudar en grupp med tjejer? Eller du för att du avgudar en grupp med killar?”.
Detta ledde till att han vid ett senare tillfälle samma dag hotade mig till döden på biblioteket. Han hade hjälp av 2 andra, han tog ett fast strypgrepp om strupen, jag kunde inte säga ett ljud. Han viskade i mitt öra. ”Jag skulle kunna knäcka nacken av dig nu, men oroa dig inte, det gör jag inte här. Kalla mig bög en gång till ditt kuksugande äckel och du kommer önska att du aldrig föddes.”
De andra 2 stod lutandes bredvid mig som om de stod och kollade på datorn jag satt vid. När han släppte taget så ställde jag mig hastigt upp gråtandes och jag skrek att han var den som var dödens. Jag tog stolen och kastade den mot honom och sprang fortare än fort därifrån.
Jag kommer ihåg detta som om det vore igår. Ni förstår, mobbarna fick det att se ut som jag var bråkmakaren. Lärarna trodde inte ett skit på mig! Jag ville bara att de skulle sluta mobba mig, jag hade ju några vänner. Men de vågade fan inte stå upp mot asen.
Det gick till och med så långt att vissa vänner slutade umgås med mig, för gjorde dem det så blev ju inte dem heller accepterade. Det gick så pass långt att lärare satte mig på "särskolan/speciallektioner" eftersom jag inte kunde koncentrera mig på lektionerna så var det ju något fel på min hjärna. De gjorde IQ test på mig under min svåraste period, jag mådde extremt dåligt, jag kunde inte tänka på vad jag hade i uppgift att göra, jag hade bara tanken: Vad ska de göra här näst? Jag vågade inte ens visa mig. Jag brukade gå från skolan och gå ner till stan istället. Det gick inte att gömma sig på själva skolan längre, för mobbarna listade ut mina gömställen där. 
När man ringde och sjukanmälde sig så räckte det med att ringa en dag, sen kom man tillbaka till skolan igen när man var frisk. Detta utnyttjade jag, under 1 månads tid och lite till gick jag inte till skolan, jag gick istället till badhuset, eller ner till centrum. Jag satt ofta länge på stadsbiblioteket och surfade, satt på chattrum på everyday och funplanet. 
Eftersom jag började få ont om pengar då jag spenderade det på mat på stan, badhuset osv så sökte jag mig till prostitution. Men det är en annan historia.
I vilket fall som, så blev jag så stort problem att jag orsakade vräkning hemma. Socialen fick hoppa in, jag blev placerad på behandlingshem i Stockholm. Hur länge kommer jag inte längre ihåg, men det kändes som ett helt år. Under tiden på behandlingshemmet fick jag prata med psykologer, gå på deras skola, jag hade blivit omplacerad till Tunaskolan i Lund (särskolan). IQ-testets resultat kom fram.
Jag hade IQ75, vilket är samma sak som intelligensbefriad. Varken min lärare, andra i personalen eller psykologen tyckte testet var rättvist. Det skulle också ta lång tid innan man fick göra nytt test. Men enligt deras bedömning så låg jag otroligt högt över 75.
Jag missade 2 månader på Tunaskolan. Så när jag tänker efter så var jag nog på behandlingshemmet i 4 eller 5 månader. På Tunskolan var det ingen mobbning, inte ens av de som inte gick i särskolan. Underbart! Bästa upplevelsen var när jag uppträdde på 9:ans revy och en hel del folk från Järnåkra var på plats, the look on their faces was the best feeling ever, typ i alla fall. Jubel jubel jubel, fy fan va mycket jubel. Jag älskade allt med mitt liv för en gång skull.
Vad bör göras för att lyckas stoppa all denna mobbning som före kommer?
Jag tycker att elever som varit mobbade ska enas, eller de som är mobbade också.
Åka runt i skolor och berätta sina historier, man ska jobba på nya lagar.
Mobbare blir avstängda från skolan?
Man kan fan inte tvinga den utsatte att byta skola, det ska finnas ett ”kris center” på skolan. Med inte bara psykologer, utan också framförallt erfarna personer att prata med. Personer som VERKLIGEN vet hur dem känner, vad de känner och kan relatera till problemen på riktigt.
Jag har egentligen mina mobbare att tacka för att jag är så in i nordens stark idag, ingen kan sänka mig. Jag kan fortfarande bli sårad, ledsen osv. Jag sänks aldrig mer, jag står kvar och går min väg med ett stort leende på mina läppar.

Jag vill tillägga att jag är evigt glad att jag hade de få vänner som jag hade. De som jag hade försökte också gå till lärare och säga till, blev till och med utsatta för mobbning själva. Och om någon av de som mobbade mig i skolan läser detta så skickar jag er en kram, för jag vet hur gärna ni INTE vill ha den ;).

Det var väl allt för mig idag! Jag diskuterar gärna vidare i kommentarer eller liknande.
Ni kan nå mig på Facebook, eller via kontaktinfo på min blogg: Klicka på bilden nedan.